(23 sept) Evaluering i efterhand

Till slut har jag tagit mig samman och utvärderat mina tre månader i Berlin.
Generellt var det väldigt skönt att ha så mycket fritid, och framför allt mycket tid att vara spontan. Hemma i vardagslivet brukar jag oftast planera in jobb och bra aktiviteter på fritiden, så att om någon kompis lite spontant vill umgås med mig med kort varsel kan jag sällan göra det. Ni vet hur det är, alla är så upptagna med det ena och det andra. I Berlin hade jag förutom 12 timmar skola per vecka bara en stående punkt i programmet, och det var att dansa Lindyhop på torsdagkvällar.
Tre vänner vid tre tillfällen hörde av sig med en eller några dagars varsel och ville umgås med mig. De var på korta besök i staden, och eftersom min agenda som vanligt var näst intill tom så var det bara att bestämma tid och plats och umgås utan att jag behövde pussla runt min tid.

Några dagar efter jag hade kommit hem från Berlin listade jag de första höjdareupplevelser som jag spontant tänkte på. Den listan har jag sedan utökat med två upplevelser. Så utan rangordningkommer de här.

 

>> Det olagliga besöket med Fatima i USA:s före detta spionstation på Teufelsberg.Det var spännande att hitta ett hål i stängslet och passera genom tre stängsel för att komma in på området. Och vilken häftig akustik det var i bollen på toppen! Ett jättelångt reverb som bara susade och långsamt tonade bort.

 

>>Den tropiska dygnslånga semestern med Maria i en före detta zeppelinarehangar. Där ute på ett före detta militärflygfält var det 28-30 grader varmt, och där fanns 200 meter sandstrand, laguner, övernattningsrum, tält och många bastuar som jag förstås njöt mycket i. Efter en svinkall vinter var det underbart att bara såsa runt i badbyxor, svettas och bada.

 

>>Första gången jag och Daniel var på den nedlagda flygplatsen Tempelhof som numera är offentlig park. Jag hade läst om Tempelhofs historia och nedläggning, människor som protesterade mot att den skulle stängas helt för allmänheten eftersom politikerna ville bygga där. Jag gladde mig mycket åt att politikerna till slut öppnade den för allmänheten. När jag kom dit den 28:e januari blev jag fascinerad över dess storlek. Jag och Daniel var nästan ensamma på hela den gigantiska, tomma och platta ytan. Jag gillar öppna platser med utrymme att röra sig, improvisera och göra det man vill.

 

>>Drinken Mai Thai på Morgenland. Den har ett halvt nötskal med brinnande sprit i. Och god är den också.

 

>>Jag spelade timbales med en slagverksensemble i Mauerpark. Jag har insett att det enda instrument jag kan öva ensam och länge är trummor. Så roligt tycker jag det är att slå med pinnar.

 

>>Den sjunde och avgörande kvartsfinalen mellan Luleå Hockey och Djurgården den 20 mars. Jag satt på ett internetkafé i mina kvarter i Kreuzberg och såg matchen direkt. Jag blev tårögd till och med före matchen för att jag fick uppleva det, och då var jag inte ens i arenan. Jäklar så nervös jag var nästan hela matchen, och vilken glädje och lättnad jag kände när Simon Hjalmarsson kvitterade med några minuter kvar av tredje perioden. Robin Jonsson slagsköt segermålet i sudden death, och då var jag fanimig lycklig!

 

>> Den 90-gradiga bastun i spat Liquidrom med Tommy den 8 april. Efter några minuter i bastun gick vi sedvanligt ut och gnuggade in oss med salt. Sen gick vi in igen i hettan, och Schwimmeister viftade handduken så att luften blev ännu varmare. En kort stund var det så hett så jag inte kunde andas, men sen blev min hud alldeles knottrig av plågsam skönhet.


(12 april) OS, brandstation, klunsa och listan

Ja jag fortsätter att bocka av aktiviteter på listan under mina sista dagar här.
Igår besökte jag Olympiastadion, som byggdes för OS 1936. Där gick som ni vet finalen i fotbolls-VM 2006. Stora delar av läktarna är öppna för allmänheten när man har köpt en biljett för 4 Euro. Man kan även gå guidad visning på tyska.






Brandstationen i mitt kvarter.

Och vilken genial grej jag upptäckte på Oberbaumbrücke! En ljusskylt man kan spela sten-sax-påse mot. Den visar en ny hand var femte sekund. Påsen är röd och stenen är blå.
(Där i horisonten är tv-tornet på Alexanderplatz ser ni. Oberbaumbrücke går över floden Spree mellan Kreuzberg i fd Väst och Friedrichshain i fd öst. Varje sommar har stadsdelarna matkrig mot varandra på bron.)


Sax.



Visst ser bilden konstgjord ut? Som vore Berliner Congress Center inklippt mot en blå himmel.

Sista kvällen här nu. Vad ska jag göra? Gå ut och nattklubba, kanske? Det har jag ju nästan helt missat. Eller gå ner på puben, dricka en god cocktail eller två och se när Schalke möter Inter i Champions League? Jag kan förstås göra båda, men jag tänker börja med att packa klart, städa, snacka med min sambo Matze.

Här är listan som innehåller en del av allt jag velat göra och har gjort. Jag har också en karta på vilken jag har ringat in platser och byggnader jag vill se och fotografera.
Det bockade har jag gjort. Det överstrukna har jag bestämt att inte satsa på. En del av grejerna stod kvar på listan sedan förra gången jag var här (nov 2009), så nu kunde jag direkt bocka av dem. Enkelt.


Listan som jag påbörjade i september 2009.

Det är möjligt att jag återkommer med en topplista över mina upplevelser.

Vielen Danke schön, Berlin!



(11 april) Tschüsspicnic, bastu och innergårdar

Tschüsspicnic
Igår hade jag hejdåpicnic i Mauerpark. Jag hade bjudit in mina skolkamrater och några till att umgås en stund för sista gången för denna gång. Bästa vädret hade vi, och som vanligt var det mycket hålligång i parken. Min sambo Matze spelar i det i Tyskland ganska kända bandet Ohrbooten som har släppt tre album och brukar turnera på festivaler. Ohrbooten spelade i parken, och de växlade med ett slagverksband som mörsade på riktigt bra. Och bäst av allt var att jag lirade också med slagverkarna! Jag hoppade in och lirade timbales som är jäkligt roligt att slå på.


Jag vill också spela i en slagverksensemble! Jag vill också jamma musik ute i parkerna i Stockholm!
Hemma är människor så ängsliga för vad andra ska tycka om dem. (Och för vad polisen ska tycka). Jag ska försöka att i sommar göra mer skojigheter som jag vill göra i parkerna. Styrketräna, öva på att jonglera, spela musik etc gillar jag att göra utomhus, så det är ju en väldigt bra kombo.

Bastu med NAKENCHOCK!

Jag gillar bastukulturen här. Jag och Tommy var i fredags i Liquidrom som är ett smålyxigt spa i centrala Berlin. Liquidrom har 4 bastuar (90 grader, 80 grader, ångbastu och en ljummen bastu) och varje timme i 90gradarn kommer en man in och gör det skönt för bastubadarna. Han öppnar dörren, vädrar och häller sen på mycket vatten som luktar gott. (Jag har känt t.ex. jordgubb-lime, och eucalypthus). Då börjar det bränna gött på huden, men det är inte tillräckligt. Mannen fläktar också med sin handduk mot oss, så att det blir ännu hetare. Sen får vi gå ut och gnugga in oss med salt på kroppen, eftersom det gör huden mjuk, och så går vi in i bastun igen (andra gånger kan man få honung på huden). Han häller på mer vatten, och sista gången han viftade handduken extra hårt kunde jag inte andas, så hett blev det under några sekunder, och hela huden blev alldeles knottrig. Gött!

En annan intressant aspekt är att alla kön bastar tillsammans, och dessutom nakna. Det känns för mig lite konstigt att ta av mig badbyxorna så där offentligt första gången, men efter en stund när jag sett massa nakna människor känns det helt avslappnat. Och det är förstås lite spännande att diskret småspana på nakna kvinnor.
Även omklädningsrummen är gemensamma (men inte duscharna), och när jag satt på bänken i omklädningsrummet och skulle byta om för att gå in, kom en helt naken kvinna som hade skåpet ovanför mitt. Ja, ni förstår vid vilken region på hennes kropp mitt huvud var när hon stod där och fixade i skåpet. Då gäller det att inte visa sin nyfikenhet.

Jag har även bastat i Winter Badeschiff som är tre pråmar som ligger på floden. Där gäller samma nakna bastubad och en man som serverar värme och behag. Från 1 maj är tak, väggar och bastu borta och under sommaren är det bara Badeschiff med två solapråmar och en poolpråm.


Winter Badeschiff.

Stadsplanering
Husnumreringen i Berlin är inte likadan som i Sverige. Jag och Daniel har förstås inte vandrat alla gator och iakttagit detta, men under de två första veckorna hade vi inte alltid så lätt att hitta dit vi skulle.

I Sverige är ju numreringen allt som oftast udda på ena sidan och jämn på andra sidan, och i en riktning ökar numrena. Här börjar numreringen på en sida i ena änden av gatan och tar ett nummer i taget till slutet på samma sida. På andra sidan gatan i den änden fortsätter numreringen uppåt åt motsatt håll. Så gatans högsta och lägsta nummer är mittemot varandra i ena änden, och i andra änden möts numrena på cirka hälften. "Bara i Berlin" sa min lindyhopdanspartner som är uppvuxen i Wismar i norra Tyskland.

När vi har letat oss fram till olika adresser, har vi lärt oss följande för att lättare hitta:
1. Var noggrann med att ha rätt adress.
2. Även om man har rätt adress kan det vara svårt att hitta, eftersom företag etc inte alltid skyltar så bra. Första veckan letade vi Rock und popschule och gick fram och tillbaka där den skulle ligga. Tillslut knackade vi på och gick i en liten reception helt utan skyltar, och visst kom vi rätt.
3. På innergårdarna händer det. Kvarteren är ibland väldigt stora, och har både två och tre innergårdar på flera ställen i ett kvarter. På fasaden mot gatan kan det sitta en liten skylt, och sen får man leta sig in på innergården, och upp eller ner för trappor. Det finns massor av vackra innergårdar, och de flesta är öppna eftersom många företag huserar där. Det är ovant för mig som på Stockholms gator möter bara låsta dörrar förutom direkt in i butiker, restauranger och andra företag som ligger vid gatan och skyltar ordentligt.


Tre innergårdar.


Utsikt från ena sidan av min bostad. På första innergården finns kampsport, biljard, musikstudios och kontor.
Ingången till allt detta är från andra innergården.



Tempelhofer Park
Berlin-Tempelhof flygplats i centrala Berlin är sedan oktober 2008 stängd för flygtrafik. Så bra att staden öppnat den som en park! Huvudbyggnaden är cirka 1200 meter lång. Det var hit som amerikanarna under Sovjetunionens blockad 1948-1949 flög in mat till Berlinarna.
Den har två start- och landningsbanor som vardera är cirka 2000 meter långa. 2 kilometer raksträcka som är öppen för allmänheten att roa sig på. Underbart!











(11 april) Enkla livsmål är också livsmål

Med ett piano i mitt hem och mycket fritid har jag uppfyllt ett livsmål! Jag har lärt mig att spela "Für Alina" av Arvo Pärt. Se på youtube. Eller direkt här, eller inte alls.


Och banne mig att jag har lyckats med ett till livsmål!
I cirka 15 år - sedan jag såg en film, som jag tror var "Min sköna tvättomat" - har jag velat tvätta i en offentlig tvättstuga. Det verkar som trevligt att sitta där en stund och se människor komma och gå, dricka en kopp kaffe och kanske snacka lite. Så jag tog med mig kaffetermosen och tvättpåsen - fastän jag har tvättmaskin i lägenheten - och gick några kvarter bort. Den där maskinen tvättade på bara 35 minuter, så jag hann inte helt groova in i stämningen, och jag var nästan ensam där, men småtrevligt var det ändå.





(6 april) Utomhus gäller!

Jag har spring i benen! Joggingsäsongen har för första gången börjat i mitt liv, och jag har varit ute varannan dag i tio dagar. Det är inte alls så tråkigt som jag minns det från fotbollsträningarna för 20 år sedan. Här i en ny stad tycker jag det är intressant att se mig omkring och kombinera det med motion.

Maria var här i helgen.


Glasögonfäktning på båten. Vi tog en guidad (i hörlurarna) tur på floden i 3,5 timmar.


En av många sandstrandsbarer i Berlin.



Molekylmannen.






"Här i centrala Berlin ska jag bygga mitt hus!"


Vad dansar de på en port i mina kvarter?




"Jag tänkte att man kunde... grilla. Till exempel." (En klassisk sketch ur Hassan)



Jag och Maria jammade musik istället.
(Blixt för att lysa bort skuggan i ansiktet. Fototaktik i solsken.)





Coolt, hemmasnickrat trumset! Bara packa ihop och dra bakom cykeln. Ett sånt vill jag också ha. Någon gång ska jag vara gatumusikant med bara ett trumset.


Hemåt
Jag har inte direkt hemlängtan, men jag ska ändå åka hem tidigare än jag egentligen behöver. Det får räcka nu. Jag har gjort massor i Berlin och är väldigt nöjd med min tid här. Om en vecka åker jag hem till min vardag, och den är också bra med Maria, rockband, punkband, vänner, odlingslott och arbete. Och min cykel Rolle förstås. Jag saknar honom ibland, och vill ut och trampa.
Miljömedveten som jag är och mycket tid som jag har köpte jag nästan en tågbiljett med SJ Berlin-Stockholm. Ganska smidigt ändå. 9,5 timmar över natten till Malmö, sen 4,5 timmar på X2000 till Stockholm. Det är ungefär samma tid som Stockholm-Luleå som jag har tågat många gånger med välbehag.
Men Tjena. Det är omöjligt att få hit biljetten. "Hämta ut" kan man bara göra i Sverige och några automater i Norge och Danmark. SJ skickar biljetten i brev bara till Sverige, Norge, Danmark. Övriga smidiga alternativ som e-biljett och mobilbiljett existerar inte för min biljett. Jag klickade "Avbryt", skrev ett argt mejl till SJ och köpte en biljett med SAS och klimatkompenserade för koldioxid som min flygresa den 13 april smutsar ner.



(30 mars) Soliga dagar

Det känns flummigt att ha så här mycket tid till övers för mig själv. 12 timmar lektion och cirka 8 timmar läxgörning per vecka, och en kväll lindyhopkurs. Ibland vill någon klasskamrat hitta på något med mig på eftermiddagen, men om alla bangar så kan jag lika gärna vara ute ensam och dra. Jag har fotograferat mycket de senaste veckorna, och kanske kommer jag att visa de bästa bilderna på något vettigt sätt på internet när jag ids ta tag i det och sitta vid datorn ännu mer.

Förutom att vara utomhus mest hela tiden när vädret är bra (dvs att det inte blåser för mycket eller regnar) så följer jag förstås slutspelet i ishockeyn med spänning. Jag har sett några matcher här via Canal Plus på internet.

När jag kom hit hade jag redan en att göra-lista, och den har jag utökat under tiden, men snart har jag gjort allt. Det känns jäkligt bra att jag styrt upp mina aktiviteter så bra trots den hemska kylan och att jag inte haft så mycket sällskap. Det är möjligt att jag i efterhand sammanställer en lista över bra, dåligt, intressant, överraskande eller vilka variabler jag känner för att ta hänsyn till.

Jag börjar lite lätt med några bra intryck.


Det är lustigt att detta hus står just bredvid vår skola, så att jag ser det på varje rast. Rudis är ju svenskt slang för okunnig, korkad, nybörjare.

Jag och två klasskamrater var ute på fotografirunda i torsdags. Vi gick mellan Alexanderplatz och Warschauerstrasse. Vi fann en ingång till ett kontorskomplex, och jag blev inspirerad till att ta bandbilder. Nu har vi ett boyband som heter Die schlect sprechende Deutschboys. (De dåligt pratande tyskapojkarna. Medvetet stavfel i namnet förstås.)


Die schlect sprechende Deutschboys.



Yaam (Young and African Arts Market) bredvid floden. Gött att sträcka ut sig i solskenet på sanden. Restaurang, bar, konserter finns här.


En företagsam och serviceinriktad man stod på bron mellan Kreuzberg och Friedrichshain igår och gjorde och sålde Mojito. Självklart uppmuntrade jag hans bra initiativ med att köpa en Mojito som jag drack upp i parken med solskenet i ansiktet medan jag njöt av mitt liv.


(28 März) Ich liebe den Palt

Översätt till svenska med Google translate. (Google hävdar visst att Preiselbeeren är tranbär. Min ordbok säger lingon.)


(Hier ist ein Text, den ich als Hausaufgabe geschrieben habe.)

Ein Palt sieht eigentlich ziemlich unappetitlich aus. Er ist ein grauer Ball, der gross wie ein Tennisball ist, und er ist sehr kompakt. Aber für die Menschen, die den Palt mögen, ist es eine schöne Erfindung.
Wenn man den Gipfel von dem Palt abgeschnitten hat, und der grosse Butterklumpen in dem Loch von dem Palt schmilzt, dann weiss man, dass man gleich geniessen kann.

In Schweden isst man oft süss/sauer und salzig gleichzeitig. Mit Fleisch, Kartoffeln und brauner salziger Sauce isst man gern Marmelade aus Preiselbeeren oder aus roten Johannisbeeren. Mit Palt isst man Preiselbeeren und viel Butter, und man trinkt viel Milch.

Der Paltteig besteht nur aus Kartoffeln, Mehl und Salz, und in dem Ball legt man Schweinespeck. Danach sollen die Pälter etwa 45 Minuten im salzigen Wasser kochen.

Wenn man den Palt kocht und isst, dann spricht man über den Palt. So ist es. Selten sagt man etwas neues, aber weil man Palt so selten isst, und es so gut schmeckt, möchte man es total erleben. Wann hast du Palt das letzte Mal gegessen? Welches oder welche Mehl sind am besten? Wie wichtig sind die Preiselbeeren?

Ich habe eine Regel gemacht: Man muss mindestens drei Pälter essen. Wenn man es geschafft hat ist man satt. Vielleicht isst man noch einen Palt, weil es so gut ist, und dann kommt sicher das Paltkoma. Man wird kraftlos, weil sein Körper so viele Energie für die Verdauung braucht. Das Paltkoma ist - wenn man schlafen darf - ein wunderbarer Zustand.


(24 mars) Besök i övergiven spionstation

Gött! Matze har kommit hem, och Dana ska stanna i Indien till 19 april, så jag ska bo kvar i lyan med Matze tills dess. Jag slipper flytta och jiddra med grejerna, och dessutom är det bra att bo med Matze. Han är cool. Vi har jammat kusik i köket några gånger.

Förra helgen hade jag massor med besök. Fatima och Robert bodde hos mig, och Jill och Line bodde på vandrarhem. Vi gjorde en del tillsammans och endel separat.


På Unter den Linden finns ett hus som förut var vakthus till nåt slott eller nåt sånt. Nu är det minnesmärke för offren för krig och tyranni.


Loppmarknad på söndagar i Mauerpark. Berlinarna är bra på att använda parkerna till allt möjligt. I parken bredvid marknaden säljer man öl eller t.ex. bakverk, man kastar frisbee, tränar på att jonglera eller helt enkelt startar ett discotek.

Discokulan är med i Mauerpark.


Karaokesjungarna får alltid applåder och hurrarop även om det låter för taskigt. Ett gäng med spanska tjejer körde en lång och entusiastisk Macarena, och lyckades få med sig publik på scenen.



Teufelsberg (Djävulsberget) är ett konstgjort berg i västra Berlin. Berget byggdes med resterna från husen som bombades sönder i Berlin under andra världskriget. På Teufelsberg byggde sen USA under kalla kriget en avlyssningsstation där de lyssnade på Sovjets, Östtyskland och andra Warszawapaktländers militära radiosignaler. Nu är stationen populär bland urban explorers och andra som vill ha fin utsikt, fastän det är förbjudet att gå in på området. Wikipedia om Teufelsberg.
Området ägs av privata investerare som köpte det i början av 1990-talet för att bygga hotell och lägenheter. Det sket sig, och nu bara förfaller det.





Nyfikna som vi är klättrade in genom ett hål i stängslet och gick upp i en av byggnaderna.

Uppe på taket träffade vi några andra unga vuxna som strosade runt där och bl.a. pratade politik.
Jag var smårädd att någon arg tysk vakt skulle komma och ta oss, så tyvärr hade jag lite svårt att bara njuta av upplevelsen där. Men jag är väldigt nöjd att vi gick in, för att bara stå utanför hade inte varit just något speciellt. Jag fascineras av övergivna platser, och har läst en del om Teufelsberg innan jag åkte till Berlin.



Fatima inne i en av bollarna.


Här uppe i högsta tornet satt ett par och drack öl och pratade.

Inne i bollen på toppen var det fantastisk aukustik. Jag utbrast i ett svagt "Shit" just när vi kom upp i den, och det lät som att någon sa det direkt i mitt öra. Ljudet liksom svävade runt där inne, och reverbet av ett handklapp varade i flera sekunder.





Einsteinturm (Einstein-tornet) i Potsdam är ett sol-observatorium.
Jag och Fatima tog pendeltåget till Potsdam bara för att se denna udda byggnad.





(8 mars) Tropik och fika

Idag är Fettisdagen, och den firade jag förstås även i Berlin. Efter ett stort och några små missöden med degen igår kväll bestämde jag att jag inte mer ska befatta mig med degar som ska jäsa. De kräver alldeles för mycket jobb i för många moment som kan falera.
Nåväl, imorse gräddade jag bullarna, och vid kl 13 kom några skolkamrater hem till mig för att sammanställa och fika semlorna. De åt en semla var och var sen proppmätta. Mesigt, tyckte jag och åt en semla till. Nu har jag tre självbakade semlor kvar som jag ska njuta av ikväll och imorgon.


Semesterdygn i tropiken.
När Daniel i höstas frågade tyska turistbyrån i Sverige om lite sköna tips i Berlin svarade de först och främst Tropical Islands.
Sagt och till slut gjort så åkte jag och Maria dit i onsdags, och det är sannerligen en märklig skapelse. På ett gammalt militärflygfält 6 mil söder om Berlin står en hangar som en entreprenör år 2000 byggde för zeppelinare. Han tänkte att zeppelinare skulle fungera bra för att frakta gods. Hans affärsidé brast snabbt, och ett malajiskt företag har nu gjort en tropisk semestervärld där inne.
Där finns bland annat 200 meter sandstrand, en lagun med vattenfall, världens största regnskog inomhus, och en tropisk bastuavdelning med 5-6 olika bastur.
Det är alltid cirka 28 grader varmt, och jag tyckte det var otroligt gött att såsa omkring i bara badbyxor och svettas lite hela tiden. Vi var även mycket i bastuavdelningen, och favoritbastun för mig var en torrbastu med eukalyptus-lukt.
Man kan sova på sängar i tält som står lite avskiljda i campingar därinne. Jag och Maria valde dock att sova i ett rum med aircondition.



Man kan flyga luftballong därinne i den före detta hangaren.






I Tropical Islands finns även Tysklands högsta vattenrutschbana.



Tårtor

Min klasskamrat Justna tipsade mig om Opernpalais och dess fantastiska tårtor. Jag och Maria gick dit och åt Passionsfruktyoghurt, Skotsk hallon, och Mozart, och jäklar va goda de var. De kostade cirka 40 kr/st vilket med berlinska mått är minst dubbelt så dyrt som vanligt, men med stockholmska mått ganska normalt.








Vi åt även Currywurst. Det verkar vara Berlins stadsrätt, och det finns även ett Currywurstmuseum. Jag förstår inte alls Berlinarnas fascination inför currywursten. Det är en skivad, grillad korv med massor med ketchup och currypulver.


Currywurstmiddag.


Vi gjorde som så många andra turister och fotograferade oss i Holocaust memorial.

Vi var även i vackra biografen Babylon och såg "True Grit". Både jag och Maria tycker den var ful och hade en tråkig, platt historia. De red, sköt ihjäl några, sov, sköt ihjäl några till i ett grått och tomt landskap. Jag förstår inte alls varför den fått så många oscarsnomineringar.


Babylon.



(27 feb) Vardagsfilosofi

Daniel trivdes inte i Berlin så han har flyttat hem till Stockholm. Nu bor jag alltså ensam i en tvårummare på 50 kvm, och det är både bra och dåligt jämfört med att dela med Daniel. Nu måste jag anstränga mig för att få sällskap (dåligt) men å andra sidan har jag bott ensam i Stockholm i sju år och är van vid att vara ensam hemma. Så min hemmavardag är ungefär som vanligt, fast i en annan stad.
Jag har så mycket utrymme nu! Kök och två rum är ju tre rum att variera mellan. Så nu njuter jag av att ha så mycket hemmayta att röra mig på, tills jag måste flytta ut och bo på vandrarhem igen. Jag har två sovrum, två arbetsrum och två matrum, kan man säga.

Min tid hittills i Berlin har inte blivit som jag förväntade mig innan jag kom hit. Jag tycker det är sämre och bättre och annorlunda mot mina förväntningar.

Förväntan:
Jag och Daniel skulle bo i ett kollektiv med tyskar och prata och leva mycket tyskspråkigt och socialt i vardagen. Vi tänkte även spela mycket musik och ha bra hemmafester i kollektivet.
Verklighet: Jag och och Daniel bodde i en tvårummare utan andra människor, eftersom det var väldigt svårt att hitta kollektiv med två lediga rum. Nu bor jag ensam i lyan. Det är synd att jag inte har så socialt liv och därmed inte så mycket övar på att prata tyska. Jag har lektion måndag till torsdag kl 9-12 och jag försöker oftast dra med några klasskamrater på något därefter, men det lyckas inte alltid. Så en bra social dag umgås jag till framåt kl 16, och drar sen hem eftersom jag är trött av tyskaansträngningen (helt spontant pratar vi nästan alltid tyska även utanför skolan, fastän engelska är mycket enklare) och av att frysa. Efter siestan brukar jag fastna vid datorn och göra läxor och sen sova.

Så jag har börjat tänka lite annorlunda nu: Den här tiden är nog framför allt en tid för mig att koppla av mer än hemma. Sova mer än 6 timmar per natt (nu har jag ju lyxsovmorgon till kl 0730!), ha mer fritid att improvisera på, vara utomhus mer och låta några timmar gå utan att jag gör något speciellt. Där hemma är jag ganska dålig på det sistnämnda.
När jag kom hem från lindyhop-kursen i torsdags vid kl 23 så började jag surfa runt på vad som finns att se i Berlin (som inte är de vanliga turistmålen) och jag fastnade några timmar i underjorden, bunkrar, kyrkoruiner, Germania, ambassader och annan modern arkitektur. Hemma skulla jag svårligen känna ro i att surfa internet i några timmar.
Så listan på vad jag vill se (och fotografera) blir längre och längre. Jag borde väl börja klara av målen ute i stan istället för att sitta hemma vid datorn. Lite geschwint (som mamma säger. En svenskifiering av tyskans geschwindig=snabb) åkte jag igår några tunnelbanestopp till Judiska muséet och tog några bilder:






Judiska muséet.

Förväntan: Jag skulle vara ute på stan mycket och dra runt och se massor av Berlin och dess barer och konstigheter. Jag hade även tänkt nattklubba massor.
Verklighet: De två första veckorna var jag och Daniel bra på att dra ut på kvällarna och promenera i för oss nya områden och besöka barer. Det var roligt och intressant. Min guidebok och vår nyfikenhet drev oss framåt. Men nu är jag latare och mer hemmakär, och dessutom less på att frysa, så jag stannar gärna hemma.
Hittills har jag väl varit på tre nattklubbar. Jag ska försöka ta tag i det där snart. Men berlinska nattklubbstider är så sena för mig som är van att sova mellan kl 23 och 5. Om jag ska orka nattklubba och dansa till morgonen (som jag gärna vill göra några gånger här) måste jag nog sova några timmar på kvällen, och gå ut vid midnatt. Å andra sidan; Kändaste technoklubben Berghain har öppet från fredagkväll till söndagkväll, så dit kan man gå och dansa en söndag efter en god natts sömn och en rejäl frukost. Det vill jag göra.


Förväntan: Med så mycket fritid till hands skulle jag varje dag öva på att jongolera, styrketrän, lära mig spela Für Alina av Arvo Pärt på piano (jag har t.o.m. ett piano i lägenheten), och annat som jag alltid tänker att jag ska göra kontinuerligt för att förbättra mitt liv.
Verklighet: Jag är som vanligt lat. Jag vill så gärna ha en rutin för att t.ex. styrketräna 15 minuter varje dag utan redskap, men jag har inget system för att komma ihåg och igång. Dessutom är jag som vanligt väldigt dålig på att fokusera.


Förväntan: Vädret här skulle från mitten av februari vara varmt och vårigt.
Verklighet: Nu klär jag mig i fem lager på överkroppen, men ändå fryser jag ofta när jag är utomhus. Kalljävlablåst! Jag är fan less på att frysa! Jag vill vara utomhus och kunna sitta still i solskenet utan att frysa. Jag vill vara utomhus och promenera och se mig omkring och njuta av det. Jag tröstar mig med att det i alla fall är helt torrt på marken, och att det i en vecka har varit soligt.
Idag var första dagen med solsken OCH värme. Jag tog frukostmackorna och kaffetermosen och satte mig i lä i Görlitzer park - 200 meter från mitt hem - och njöt av solvärmen i ansiktet utan att frysa. Det är enkel livsnjutning som jag ska fortsätta med.



(22 feb) Blandade bilder

Jag har plåtat ganska mycket, så flukta in några bilder.


Här i stan finns många lekparker, och många av dem har lattjo grejer. Snurrande grejer finns i olika varianter.


Framför allt är pingisbord populära. De är gjorda av robust betong, och näten av metall.


Grovsopor ställer man visst ut på gatan bara. (Men jag vet inte huruvida det är tillåtet.) Denna soffgrupp stod nära min port. Efter några dagar hade den decimerats, och ytterligare några dagar var den helt borta. Jag hoppas och tror att någon tog upp den till sin lägenhet och trivs med den.




Jag undrar hur många jag som får plats i den största tröjan i den butiken.



Jag och Daniel äter ofta omelett, och jag provade kombinera med rödkål (som är lila, men blev grön i omeletten).


En morgon var alla ledstångar i en hel tunnelbanevagn inklädda i stickat. Stickad gatukonst har jag sett en hel del av i Stockholm, men inte i T-banan.

I min klass går en arkitekt, och jag som är intresserad av modern arkitektur följde förstås med henne och några andra klasskamrater till den enda byggnaden i Berlin som Le Corbusier har ritat. Den byggdes 1957 och innehåller 530 lägenheter, och alla utom enrummarna är i två våningar. (Le Corbusier anses vara modernismens främste teoretiker och en av dess främsta stilskapare. Han ansåg att ett hus borde uppfattas, konstrueras och produceras på ett rationellt sätt. källa: Wikipedia.)






På vandrarhemmet Baxpax Kreuzberg kan man sova i en Bubbla som står i en sovsal. (Jag skulle istället ha gjort den exklusiv i ett dubbelrum, så kunde jag marknadsföra den hårt och ta bra betalt för en natt i den.)



Jag och Daniel var på Computerspielmuseum.




I Friedrichshain finns en tshirt-butik som har öppet till midnatt.





(21 feb) Hade vi fest, eller?

Jag har inte provat många nattklubbar här i stan, men många barer och pubar. Eftersom drinkar och öl är så billigt här går jag gärna ut och provar nya barer, och det finns sannerligen många och olika. Jag bor i det avseendet i ett mycket bra område, för här finns massor av restauranger, barer, pubar, hål i väggen och små snabbmatsställen med god turkisk mat som falafel eller halloumi i bröd.

Jag och Daniel gjorde två roliga, bra och goda rundor i vårt hems närområde Östra Kreuzberg. I lördags hann vi med fem olika uteställen, det ena med underligare inredning än det andra, och jag tackar Daniel och Qype som förde oss till dessa platser.

När jag är ute och reser frågar folk mig ofta vad man äter i landet jag är. Sånt kan jag sällan svara utförligt på eftersom jag sällan prioriterar att äta på restaurang. Jag har inte just tagit del av det tyska köket, eftersom jag lite fördomsfullt (och baserat på vad min tyskalärarinna har sagt) tror att det till stor del består av kött, potatis, surkål och sås, och en sådan meny känns inte särskilt intressant för mig.

Men i fredags ville jag ändå prova något rejält tyskt, så Daniel föreslog att vi skulle äta Schweinhaxe som han hade ätit förut. Javisst, så han fann en rejäl restaurang med högt i tak och mörkbrun träinredning (i stil med Pelikan och Kvarnen), och där fick vi in Schweinhaxe:



En vulgärt stor del av en gris, som de hade friterat, och serverade med surkål, lite bröd och senap. En timme senare mådde vi båda lite illa, och jag mådde ännu illare när jag tänkte på Schweinhaxe. Jag hade ätit cirka hälften av allt kött, och då var jag ändå för mätt. Dessutom hade jag ratat nästan all frityr och det tjocka lagret av vitt fett. Köttet var mört och vällagat, men efter 12 tuggor var det ointressant, och då var nästan allt kvar.
Så nu har jag provat en tysk maträtt, och tack det räcker. Jag äter mycket hellre Thai, turkiskt eller Jensskt.

Sen drog vi till Magnet Club och diggade in två konserter, varav Hot club de Paris från Liverpool var jäkligt bra. De snackade mycket och lite uppkäftigt, (men jag tror att de flesta i publiken inte förstod vad de sa på sån stark dialekt) och lirade experimentellpunk. (Jag spanade även mycket på sångarens fina helskägg. Jag sparar för fullt.)


I lördags började vi på Madame Claude som har en speciell uppochner-inredning. Vad är uppåt, vad är neråt?


Sen gick vi några kvarter till baren Farbfernseher med minimalistisk inredning. I den lokalen låg förut en butik som sålde färgtv-apparater, och den skylten sitter kvar på fasaden.

Vi avslutade natten på SO36, där vi dansade i en timme på klubben "Terrabeats - the best of world music"

Vi kan konstatera att Berlinska nattlivstider är senare än Stockholmska i alla fall. På Magnet började första bandet spela kl 0015, och på SO36 började magdansuppvisningen kl 0115. Jag kommer inte många gånger orka festa från kl 20, och hålla igång framåt kl 3 när berlinarna festar som mest. Jag får väl börja senare, helt enkelt.



(13 feb) Gott!

Kjoltyg är ett med kärlek lite kvinnohånande ord tycker jag. På kreativ tyska blir det der Rockstoff (plural die Rockstoffe).

Mein Rockstoff var här i helgen och som tur var ville hon inte shoppa, som annars verkar stå högt på kvinnors turistagenda. Vi satsade på god mat, solsken i ansiktena och goda drinkar i stället, och det var mycket bättre än att gå i skuggan av stora monument och i butiker.

Vi fann bästa cocktailrestaurangen bara några hundra meter från mitt hem. Varje kväll från kl 20 serverar de cocktails för bara 3,50 euro. Det är ju otroligt billigt! Hemma kostar en sån lyxcocktail minst en hundring. Och jäklar va goda de var. 4-5 ingredienser och en skiva ananas i ett stort glas. Deras White Russian är den godaste jag har smakat. Vi njöt både frekväll och lörkväll av drinkarna och oss själva, och jag kommer gå tillbaka både med och utan henne.




















Friterad halloumi.



Maria ville se Brandenburger Tor och Checkpoint Charlie.
(Jag är mycket nöjd med min nya kamera)


Mellan Checkpoint Charlie och Brandenburger Tor gick vi spontant in på varuhuset Lafayette. Där finns en futuristisk trattspiral som är flera våningar djup. (De vita cirklarna är cafébord där nere.)


Jag tvingade kameran att underexponera bilden på ett annat varuhus på samma gata.

Jag hade i flera dagar varit sugen på palt (eftersom vår lärarinna bad mig berätta om någon svensk maträtt, och jag förstås valde palt), så vi gjorde en paltvariant som Maria döpte till pult. Vanlig paltsmet med stekt kryddig korv och lök som fyllning. Lingonsylt fann jag inte, så jag köpte sur körsbärsmarmelad, och den var med tanke på omständigheterna en godkänd ersättare till Jenskokt lingonsylt. Ja, pult var gott! (Och jag har fyra pultar kvar att njuta som stekta.)


Pult.


(10 feb) Väluppfostrade hundar

I tisdags njöt jag av att solskenet för första dagen värmde i ansiktet. Jag satt på en trappa vid Kaiser-Wilhelm Gedächtniskirche och blundade mot solen och filosoferade om inget och allt förutom Berlins stadsliv. En hund skällde plötsligt en gång väldigt nära mig och jag kom snabbt och lite obehagligt tillbaka till verkligheten. När jag öppnade ögonen gick två lösa hundar förbi mig på trappan och strax efter kom matten som bad mig om ursäkt.

I Berlin (eller i alla fall i de kvarter jag är mest) går de flesta hundarna lösa med sina ägare. Inte bara i parker, utan mitt i stan på trottoarerna, strosar de runt och luktar och ser sig omkring. Hundarna visar inget intresse alls för människor, utan de umgås bara med andra hundar, och jag har aldrig sett något hundbråk. Även om en svensk hund är nyfiken och glad när den reser sig och skäller på en människa kan det vara obehagligt. Här har jag aldrig sett sånt. Ägarna har också bra kontroll över hundarna, så vitt jag har sett. En liten vissling eller rop så kommer hunden genast till ägaren.

I Sverige möter jag sällan lösa hundar, och där verkar hundarna ibland ganska intresserade av människor och arga på andra hundar. Även om det känns lite ovant och obehagligt med lösa hundar i min närhet tycker jag att den berlinska hunduppfostran är bättre eftersom de är friare, lydigare och framför allt fredligare. Jag har lärt mig att hundarna är ointresserade av mig.

Tyvärr bajsar hundarna på trottoarerna också, och hundägarna låter bajset ligga kvar, så kring träd och nära husväggar kan man med fördel titta i marken i stället för på husfasaderna eller sina medmänniskor. Jag trampade en gång i en riktigt stor och nylagd hög, och sen rengjorde jag skosulan i en kvart.

(9 feb) Der Müll

Efter fyra veckor och tre dagar i tysk språkskola vågar jag prata mycket mer tyska. Jag vet också att jag oftast säger adjektivändelser och verbböjningen fel, och ibland också satsstrukturen (ibland ska det personböjda verbet vara absolut sist, och ibland inte). Men vafan, jag måste ju prata för att bli bättre på det. Visst måste man nöta grammatikövningar, men om jag inte kan använda det i vardagslivet är det till föga nytta. Och hellre säger jag fel än ingenting när jag vill säga något.
Troligen kommer jag aldrig lära mig att prata tyska korrekt, men vad spelar det för roll? Visst vill jag lära mig ordentligt, men jag måste ju inte eftersom jag - vad jag vet - inte måste använda tyskan mer än här under några månader.

Jag tycker det är roligt att sitta i skolan och slänga käft med andra utlänningar om ett tema som läroboken eller lärarinnan har valt. Igår pratade vi om vädret och klimatet i 2,5 timmar, och jag förklarade att Sverige inte alls bara är mörkt och kallt som många verkar tro, utan i min hemstad är det aldrig mörkt under juni och juli.

Nu snackar vi sophantering och miljötänk som intresserar mig mycket mer än det tyska skolsystemet som vi lärde oss för några veckor sedan. Imorgon tänkte jag berätta att Tetra Pak är en svensk uppfinning, och förklara strategin man kan använda om man vill minska sin egen avfallsmängd (och därmed tära lite mindre på miljön). Den prioriteringsordningen använder jag alltid. Alla borde ha den i åtanke, och ni känner förstås redan till den, men jag upprepar:
1. Köp inte grejen. Saken du vill ha ligger i en förpackning som ska tas om hand, och varan själv blir tillslut avfall.
2. Återanvänd. (Köp begagnat, hyr eller låna). En förpackning eller sak du har kanske du eller någon annan kan fortsätta använda?
3. Återvinn. Sortera förpackningarna och sakerna och lämna till återvinningen.
4. Kasta i soporna.

Men jag undrar hur jag ska förklara detta på tyska.

Om

Min profilbild

Jens

Jag och polarn drar till Berlin i några månader. Plugga tyska och prova en ny vardag.

RSS 2.0